Storsjöyran, lördag

Jenny Owen Youngs

Östersund återhämtade sig aldrig riktigt efter regnskuren under fredag natt, och det var kallt under lördagen. Termometern skvallrade om 13 grader mitt på dan. Dessutom var molnen mörka och vindarna iskalla. Skivhörnanscenen bjöd på en rad spelningar, bland dem Stefan Sundström som var för bakis för att minnas sina texter enligt egen utsago, och amerikanska singer/songwritern Jenny Owen Youngs. Resten av stadens gator och torg gav ett lite avslaget intryck, och det var lugnt. Förutom kring Systembolaget förstås.

Kvällen var förvisso kall, men Ane Brun lyckades värma Badhusparken rätt så bra med sin finstämda singer/songwriterpop. Publiken var liten men verkade nöjd. Själv är jag nöjd men inte mer. Oftast känns livespelningar som inte tillför musiken någon liten krydda bara onödiga att se på. Vidare kunde konstateras att Mark Olson sin musikaliska coolhet till trots ohjälpligt blivit en farbror med bruna chinos och stickad slipover över den rutiga skjortan. Det kändes sådär. Efter framförandet av Jayhawks fantastiskt fina Sister Cry kändes det bra igen, alla stilmissar var förlåtna. Kris Kristofferson gjorde en Ane Brun, och levererade men inte mer. Presidenttalet skippades. Jag är nog en dålig jämte, men jag gillar inte riktigt den biten av Yran. Jag är där för banden, inte för att se en skäggig man med för stort ego hylla sig själv.

Till sist. Håkan Hellström. Regnet vräkte ner, det var kallt, det var mörkt, men det var magiskt. Och inte ett dugg tragiskt alls. Håkan sjöng som en gud, bandet gav järnet och publiken älskade dem. Jag med. Det var den mest värdiga avslutning årets Yra hade kunnat få.