torsdag 31 juli 2008

Storsjöyrans förfest

Sedan ifjol arrangeras onsdagen innan själva Storsjöyran drar igång en förfest med några band, partysugna festivalbesökare och trevlig stämning. Igår var Gamla Teatern i Östersund skådeplats för årets upplaga, med Pulpa och Familjen på scen, och Kleerup och Umeå Beat Collective i DJ-båset.

Jag är lyrisk. Jag faller på knä. Jag har ont i mina fötter efter att ha stått i ett maniskt dansande folkhav. Pulpa var så sjukt bra. Det finns ont om electropop som känns såhär ruskigt svängig, jag förstår verkligen inte varför inte Pulpa har slagit större. Det måste ske.

Idag, och de andra festivaldagarna, anordnar Skivhörnan, min favoritskivaffär i hela världen, lite spelningar utanför butiken. Jag har inte stenkoll på vilka som ska spela, men jag ska bege mig dit nu på direkten för att inte missa något.

onsdag 30 juli 2008

Relax, take it easy


För att orka med en hel festival måste man varva det eviga ståendet, gåendet och musiklyssnande med välbehövlig rekreation. Ett tacksamt sätt att koppla av på festival är att läsa serier, då det ofta finns seriehandlare på plats bland nasarna.
Ikväll väntar Pulpa och Familjen på Yrans förfest på Gamla Teatern. Dessutom DJ:ar Kleerup och Umeå Beat Collective. Dags att snöra på sig dansarskorna med andra ord.

tisdag 29 juli 2008

En yra i vardande

På bilden till höger håller Badhusparksscenen som bäst på att byggas upp. Under helgen kommer artister som Justice, The Magic Numbers och Säkert! att spela på den.


Storsjöyran är lika mycket en folkfest som en musikfestival, det går inte att komma ifrån. Därför är det väldigt smidigt att kunna folkfesta genom att gå på happenings runt om i Östersund och flanera bland öltälten nere vid Storsjöns strand redan i början av veckan och ha allt sånt bortgjort. På så vis kan all uppmärksamhet läggas på musikbiten när den drar igång. Och staden är förresten redo, stora scenen rullade in i stan medelst lastbil igår eftermiddag och håller som bäst på att monteras på Stortorget.

Vittnesuppgifter har också kommit från hardcorebandet Release The Fucking Furys replokal, och de utlovar massivt sväng under framförandet av Allan Edwalls Rehabilitering under programpunkten Alla Spelar Allan, Tutti-Fruttiscenen fredag 19.45.

lördag 26 juli 2008

Mellan festivaler

För en vecka sedan peppade jag som bäst inför Saturday Night FIBer i den spanska sommarhettan. Om en vecka är det sista dagen av årets Storsjöyra. Den här helgen känns därför mest som ett mystiskt vakum. Jag håller på att bearbeta förra veckans musikupplevelse och har just skrivit en konsertrecension av Morrisseyspelningen, en dito om Babyshambles uppträdande är på planeringsstadiet.

Samtidigt börjar förväntningarna inför Yran byggas upp till rätt orimliga nivåer. Exempelvis är jag väldigt nyfiken på att se vad Håkan Hellström kan göra av det nya materialet när han tar det med sig upp på en scen. Det skulle kunna bli hur bra som helst. Att han dessutom varit magisk de tre gånger jag tidigare haft nöjet att se honom just på Storsjöyran bäddar för en perfekt avslutning på lördagsnatten. Och exakt hur fantastiskt kommer Alla Spelar Allan att bli? För oinsatta läsare kommer några av Jämtlands mest framträdande artister att tolka Allan Edwall på sitt eget vis, däribland Annika Norlin, Autisterna, syskonen Martin och Julia Hanberg (Vapnet resp. Penny Century) och Release The Fucking Fury. Jag väntar mig stordåd och magi. Kommer Tom Malmquist att hålla live? Gör sig Säkert! bäst på hemmaplan? Kommer Kristian Anttila att flippa ur fullständigt? Frågor, frågor. Om lite mer än en vecka har jag svaret på dem alla.

söndag 20 juli 2008

Saturday Night Fiber, första intrycket

Turismo Madrid hade förberett ett digert program i den spanska huvudstaden, så att finna tid att blogga om Saturday Night FIBer och ha tillgång till en dator med Internetuppkoppling samtidigt visade sig bli ett problem. Med en dryg timme att fördriva i Stockholm innan mitt tåg hem till Göteborg går ska jag ge er mina första spontana åsikter om denna för i år nya storstadsvariant av den populära festivalen i Benicassim. Sen ska jag sova på tåget eftersom det blivit skralt med sömntimmar under helgen, och återkomma med mer genomtänkta betraktelser.

The Rumble Strips inledde festivalen, och publiken var oförtjänt liten och avvaktande. Dessutom kändes scenen på Campos de las Naciones vara i största laget för Londonbandet. De jobbade på efter bästa förmåga, och med sin soulstänkiga pop i bästa Dexy's Midnight Runners-anda fick de till sist de 200-300 i publiken att börja röra på fötterna. Får de lite mer tid på sig tror jag att The Rumble Strips kan bli ett riktigt bra liveband.

Babyshambles dök upp, solen stod fortfarande högt på himlen, men publiken blev mångdubblad. Precis som Garys konstaterande om Benicassimspelningen blir det bäst när Pete Doherty hänger av sig gitarren och koncentrerar sig på sången. Det är också både skrämmande och fascinerande att se Mick Whitnall halsa en flaska vin under pauserna mellan de första låtarna. Han fixar både gitarr- och munspelandet galant trots allt.

Siouxsie var ingen höjdare, kort och gott. En halvstor och mycket hängiven publikskara befann sig på ståplatsplanen på arenan och är med på noterna. Resten av festivalbesökarna satt lojt uppradade på de graderade läktarna.

Morrissey hade jag senast det stora nöjet att se på Hultsfredsfestivalen 2004, och jag trodde att det skulle bli svårt att toppa den spelningen. Mannen, myten och legenden lyckades. På ovanligt gott humör spexade han med publiken, blandade nytt och gammalt material och gjorde det med bravur. Kanske är han verkligen the last of the famous international playboys, vilken också fick inleda spelningen. Muy bien.

My Bloody Valentine fick idel goda vitsord av de norska, portugisiska och holländska recensenter jag sammanstrålade med efter spelningen, och portugisiskan jämförde spelningen med en bra sorbet. Jag förstod inte liknelsen till fullo, och var heller inte lika översvallande. Kanske är My Bloody Valentine inte min kopp te, kanske var jag fortfarande fast i ett mer melodiöst och poppigt Morrisseyuniversum.

Hot Chip tog vid, klockan var två på natten och energin började tryta. De lyckades ändå få igång publiken, den näst största dittills under kvällen (Morrisseys fanskara var än så länge störst). Ståplatsplanen böljade av dansande och diggande festivalbesökare, och ju mer bandet själva släppte loss på scenen desto livligare blev publiken. Under låtar som Over and over var till och med folket på sittplatsläktarna i rörelse.

Klockan drog sig över tre, luften började för första gången under min vistelse kännas någorlunda sval och en massiv ombyggnad av dekoren på scenen påbörjades. Det var dags för Mika. När enorma clownansikten, polkagrisklubbor och stora blommor till sist var på plats drog kvällens sista spelning igång. Oavsett vad man tycker om Mikas glättiga och tämligen radiovänliga pop är det svårt att förneka att han har energi. Mycket energi. I rasande takt drog han av hit efter hit från albumet Life in cartoon motion, publiken blev både större och mer hängiven än Morrisseys, nivån på allsången var galen och Mika skuttade omkring jämfota så gott som oavbrutet. Efter en lång, lång festivalnatt var Mika den energikick som behövdes. Bortsett från falsksången i Relax (Take it easy) möjligtvis.

Tåget hem mot egen säng och en hel natts sömn för första gången sen i torsdags kallar. Jag återkommer med mer nyanserade och detaljerade betraktelser snart.

Benicassim, natten till söndag

Publiken älskade José Gonzaléz och när jag träffade honom en stund efter spelningen berättade han att han har en spelning i Italien i morgon och sedan väntar semester hemma i Göteborg.
The Raconteurs rockade faktiskt röven av den fulltaliga publiken. Jack White är som ett galet geni som tagen ur en serietidning, men sin intensitet och gitarrspel har han fått av gudarna. Brendan Benson och grabbarna backar upp så bra de kan men det är ingen tvekan om vem som är the golden boy. Om tre minuter kör Gnarls Barkley igång. Danger Mouse har smugit omkring bakstage och sett väldigt avslappnad ut - jag förutsätter att deras spelning blir magisk!

lördag 19 juli 2008

Fredag i Benicassim


Babyshambles spelade medan det fortfarande var ljust och spelningen hettade inte till förrän Pete tog av sig gitarren och bandet punkade till sig. Jag älskar den utdragna och lugnt flytande Down in Albion, men det kändes ändå mer spännande när Fuck forever och fartiga låtar drog igång publiken.


På stora scenen följdes de sedan av rockrävarna i New York Dolls. David Johansen försökte nätt och jämnt att entusiasmera, utan att lyckas speciellt bra, men Pete Doherty som stod bredvid mig i sin fina hatt diggade rejält till några gamla låtar.


Lite senare höll Hot Chip på att spränga festivalens största tält. Publiken dansade frenetiskt hela tiden till bandets organiska dansmusik, svettigare än så blir det nog inte. Fantastisk spelning och allmän lycka i luften.


Pete hamnade sedan på backstageområdet där han pussade barn och lät sig fotograferas tillsammans med fans och annat löst folk.



Sedan blev kvällen sen bland vodka/cola, paella och mojitos. Shuttle-bussen gjorde dock sitt jobb framåt 02.00-blecket. Idag är en stooor dag med allt ifrån The Ting Tings till José Gonzaléz, Raconteurs till The Kills och Tricky till Gnarls Barkley.

Torsdag i Benicassim


Träffade trion Nada Surf precis innan festivalen drog igång. Trummis-Ira njöt, bandet och dess crew hade spenderat ett par dagar i en lånad villa i närheten där de ”rökt hasch vid poolen”. Med torr Brooklyn-ironi menade han att det är ett hårt jobb att vara popstjärna. Under min intervju med genomtrevlige sångaren Matt framkom det att han istället varit i London och träffat sitt barn som han förlorat vårdnaden om. Han var trött men snackade ändå om sina svenska favoritband Bob Hund, The Bear Quartet och Honey Is Cool. Artikel med Nada Surf kommer snart i Groove.

torsdag 17 juli 2008

Fiberfib i Benicassim

Nada Surf har precis inlett festivalen lite trevande. Always love är så klart alltid bra men annars verkade de mest trötta och lite försiktiga. Festivalen ser ut att bli intressant, Sigur Rós värmer upp i bakgrunden och i morgon spelar Babyshambles, New York Dolls, Hot Chip, Spiritualized och My Bloody Valentine. Festivalområdet ligger dock lite oländigt till, gångvägen från hotellet vid stranden är 30 minuter – visst kan sommaren innehålla sköna lyxproblem!
Hasta mañana