Saturday Night Fiber, första intrycket

Turismo Madrid hade förberett ett digert program i den spanska huvudstaden, så att finna tid att blogga om Saturday Night FIBer och ha tillgång till en dator med Internetuppkoppling samtidigt visade sig bli ett problem. Med en dryg timme att fördriva i Stockholm innan mitt tåg hem till Göteborg går ska jag ge er mina första spontana åsikter om denna för i år nya storstadsvariant av den populära festivalen i Benicassim. Sen ska jag sova på tåget eftersom det blivit skralt med sömntimmar under helgen, och återkomma med mer genomtänkta betraktelser.

The Rumble Strips inledde festivalen, och publiken var oförtjänt liten och avvaktande. Dessutom kändes scenen på Campos de las Naciones vara i största laget för Londonbandet. De jobbade på efter bästa förmåga, och med sin soulstänkiga pop i bästa Dexy's Midnight Runners-anda fick de till sist de 200-300 i publiken att börja röra på fötterna. Får de lite mer tid på sig tror jag att The Rumble Strips kan bli ett riktigt bra liveband.

Babyshambles dök upp, solen stod fortfarande högt på himlen, men publiken blev mångdubblad. Precis som Garys konstaterande om Benicassimspelningen blir det bäst när Pete Doherty hänger av sig gitarren och koncentrerar sig på sången. Det är också både skrämmande och fascinerande att se Mick Whitnall halsa en flaska vin under pauserna mellan de första låtarna. Han fixar både gitarr- och munspelandet galant trots allt.

Siouxsie var ingen höjdare, kort och gott. En halvstor och mycket hängiven publikskara befann sig på ståplatsplanen på arenan och är med på noterna. Resten av festivalbesökarna satt lojt uppradade på de graderade läktarna.

Morrissey hade jag senast det stora nöjet att se på Hultsfredsfestivalen 2004, och jag trodde att det skulle bli svårt att toppa den spelningen. Mannen, myten och legenden lyckades. På ovanligt gott humör spexade han med publiken, blandade nytt och gammalt material och gjorde det med bravur. Kanske är han verkligen the last of the famous international playboys, vilken också fick inleda spelningen. Muy bien.

My Bloody Valentine fick idel goda vitsord av de norska, portugisiska och holländska recensenter jag sammanstrålade med efter spelningen, och portugisiskan jämförde spelningen med en bra sorbet. Jag förstod inte liknelsen till fullo, och var heller inte lika översvallande. Kanske är My Bloody Valentine inte min kopp te, kanske var jag fortfarande fast i ett mer melodiöst och poppigt Morrisseyuniversum.

Hot Chip tog vid, klockan var två på natten och energin började tryta. De lyckades ändå få igång publiken, den näst största dittills under kvällen (Morrisseys fanskara var än så länge störst). Ståplatsplanen böljade av dansande och diggande festivalbesökare, och ju mer bandet själva släppte loss på scenen desto livligare blev publiken. Under låtar som Over and over var till och med folket på sittplatsläktarna i rörelse.

Klockan drog sig över tre, luften började för första gången under min vistelse kännas någorlunda sval och en massiv ombyggnad av dekoren på scenen påbörjades. Det var dags för Mika. När enorma clownansikten, polkagrisklubbor och stora blommor till sist var på plats drog kvällens sista spelning igång. Oavsett vad man tycker om Mikas glättiga och tämligen radiovänliga pop är det svårt att förneka att han har energi. Mycket energi. I rasande takt drog han av hit efter hit från albumet Life in cartoon motion, publiken blev både större och mer hängiven än Morrisseys, nivån på allsången var galen och Mika skuttade omkring jämfota så gott som oavbrutet. Efter en lång, lång festivalnatt var Mika den energikick som behövdes. Bortsett från falsksången i Relax (Take it easy) möjligtvis.

Tåget hem mot egen säng och en hel natts sömn för första gången sen i torsdags kallar. Jag återkommer med mer nyanserade och detaljerade betraktelser snart.