Storsjöyran, fredag

Anders Elowsson

Fredagen blev en hård dag med mycket spring fram och tillbaka känns det som. Först en snabb rusch ner på stan för att se Autisterna göra en nedstrippad spelning på den provisoriska scenen utanför Skivhörnan, och jag är glad att jag bestämde mig för att se dem då. Ljudet på deras ordinarie spelning på Zig Zagscenen 00.30 var stundvis katastrofalt med rundgång och för hög bas. Därefter hämtades rena ombyteskläder innan det var dags att komma tillbaka till Skivhörnan för att se Kolonivägens Kapell och Anders Elowsson. Jag tycker synd om dem bägge. Hur kul är det att stå och försöka spela när de hopvikbara toaletterna i sakta mak åker förbi mellan bandet och publiken? Eller när slamsugningsbilen kommer för att göra sitt jobb? Två bra spelningar i alla fall, kaosförhållandena verkade inte störa så mycket.

Kvällens program inleddes för min del med Alla Spelar Allan, det jag tjatat om hela veckan. Release The Fucking Fury höll vad de lovade och gjorde en av kvällens två upptempolåtar, en punkig version av Rehabilitering. Alldeles efter dem kom Bedroom Eyes med ett rasande rockigt framförande av Ramsor om dom och oss. Jonas Jonsson gav allt, det var riktigt kul att se. Enda egentliga problemet med spelningen var de där &%#/&%¤&¤#% Jämtlands Republikanska Armé som stod och viftade folk [läs: mig] i huvudet med sina jävla Jämtlandsflaggor (är det förresten inte förbjudet med flaggor och paraplyer och sånt på festivalområdet?). De får väl vara lokalpatrioter om de vill, men de behöver inte med vett och vilje gå in för att störa folk som kanske vill se konserten. Det var nog första gången jag skällde ut en tant [läs: kärring] med svordomar och allt. Helt nykter dessutom. En recension av spelningen kommer senare.
Sen sprangs det. Kristian Anttila, Magic Numbers, Kristian Anttila igen, lite Winnerbäck, så småning om Säkert! och Autisterna för att sedan avsluta med lite Gocoo. Ryktena som florerade efteråt sa att Industri Royal hade gjort en riktigt bra spelning på Station G.A.F.F.A., men den missade jag. Sen kom regnet. Himlen öppnade sig, och på ett par minuter var staden dränkt. Jag har sällan varit lika glad över att inte bo på en festivalcamping, utan kunna gå hem och fälla ut mormors bäddsoffa istället.

Idag väntar mina countryfarbröder, Kris Kristofferson och Mark Olson. Sedan kan jag inte riktigt dölja hur barnsligt uppspelt jag är inför Håkan Hellström heller. Jag laddar för allsång.