onsdag 22 augusti 2007

They couldn't klax to the max

Igår spelade Klaxons på malmöfestivalen och var lätt en av de mest hajpade spelningarna på festivalen. Trycket var stort, neonkidsen var där (även om de flesta verkade vara civilklädda) och partystämningen låg i luften. Varför? Vi hade sett fram emot det här:


Synd bara att vi istället fick det här:


För klaxons var inte party, inte ecstasypeppa eller redo att ta oss med storm. Sångaren Jamie Reynolds har ett stort plastpaket om foten och och lutar sig mot en krycka, samtidigt som han oengagerat och med tom blick sjunger sig igenom hela konserten. Han ser plågad ut och jag börjar oroa mig över hur ont han har istället för som planerat dansa loss till gravity's rainbow. Dåligt tecken. Resten av bandet är inte heller speciellt tända, gitarristen står mest och kollar på publiken med brajade ögon och halvöppen mun (dock flippar han mot slutet och börjar klättra på ställningarna bredvid scenen, alltid något), det är bara James Righton på keyboard som verkar ganska på g.

Dock går publiken tappert igång på hitsen och räddar spelningen, men annars tror jag att ordet jag söker är... antiklimax.

Inga kommentarer: