Nummer ett.

Okej då gör vi ett försök. Efter många om och men kom jag fram till ett varmt Borlänge. Vägen var inte den enklaste. Pauserna drog ut på tiden och en felkörning utanför Örebro gjorde resan längre än längst. Tog mig från bästkusten tillsammans med göteborgska Ram Di Dam i deras vita minibuss (mer om den färden i morgon). Och att åka buss med sju stycken pop-pojkar tar på krafterna.

Men som sagt Peace & Love festivalen känns positiv. Spännande att uppleva festivalstämningen igen. Ett stort plus för att vi befinner oss i stan och slipper lera, damm och sunkigt gräs. Skulle träffat Per Persson från Perssons Pack men eftersom resan tog längre tid än planerat slarvade jag bort honom ungefär samtidigt som Stranglers gick på scenen. Såg några låtar och nog för att jag gillar gubbar så kändes det gammalt på ett trist sätt. Det är inte alla som klarar av att åldras med ett band, jag är tveksam om Stranglers gjort det. Ytterst tveksam.



Efter gubbarna blev det Babyshambles på största scenen Utopia, och det var lojt. Johan och Gary tyckte att det var positivt för bandet. Själv anser jag att ett långsamt Babyshambles och en småtjock Pete Doherty är motsatsen till kul. Gillade Libertines och erkänner att jag köper Mr Doherty som en rock n roll-stjärna utan gränser. Han gör sig mycket bättre krälandes på scengolvet.



Well, sen var det dags att promenera bort till Groove-tältet för att spana in söta flickor och Sugarplum Fairy som skrev autografer. Kön var lång och festivalbesökarna glada. Men alright det är väl vad som har hunnits med så här långt. Nu ska jag halsa en öl, ta av mig min Maxon Jaxon t-tröja för att låna ut den till en vän som ska äntra en av scenerna kl.00.00. Sen ska jag hinna med att se några låtar med Uffe, sen Sky High. Gubbigt värre.

Min melodi.