Tack och adjö Broder Daniel!

Jag kan inte undgå att obsessa kring den sinnessjuka tragedi som drabbade Sverige och världen då Broder Daniels gitarrist tog sitt liv nyligen.
Jag kände inte Anders Göthberg personligen, men jag fattar att han antingen kände sig sjukt trängd in i ett hörn eller drabbades av fyllenoja så att enda alternativet som återstod var att hoppa från Västerbron. För vem vid sina sinnens fulla bruk skulle lämna sin fru och sitt lilla barn på det sättet? Det är ju helt sjukt!
Alltså, livet har, kanske likt helvetet, olika kretsar och vem är jag att döma någon annans handling utan att känna hans verklighet. Men att svika sina närmsta (och med det menar jag familj, kompisar och fans) är riktigt ruttet. Jag känner mig grymt besviken och jävligt tom. Allt blev ju plötsligt så meningslöst.
Om man ser bortom den personliga tragiken så har jag någonstans alltid känt på mig att Broder Daniel skulle återvända i all sin prakt, även om åren gått. Shoreline har länge varit min ringsignal och med Håkan och Hästpojken aktuella har diskussionerna om BD bara förstärkts.
Jag kan avundas den passion och energi som Anders och de andra i BD skapade och förmedlade, den hängivenhet detta ledde till bland fansen och styrkan i bandets övertygelse och bångstyrighet. Det kändes som de körde sitt eget race utan att ta hänsyn till något annat än musiken, vilket är väldigt ovanligt hos artister. Ja, eller någon människa överhuvudtaget. För vem kan se sig själv i spegeln och säga att man följt sitt kall till punkt och pricka, att man ägnat sig fullt ut åt sitt unika uppdrag?
Men kanske har detta ett pris. Nu är Broder Daniel som vi känner det historia, och Anders Göthberg bara ett bleknande minne för ett sinande antal fantaster och några närstående. Så jävla tragiskt. Och orättvist. Och onödigt. Vad mer kan man säga?