Ikväll spelar Miike Snow på Popaganda i Stockholm. Det hypade bandet, som består av prodcenterna Bloodshy and Avant samt sångaren/låtskrivaren Andrew Wyatt, skrev vi i Groove prologen om för ett och ett halvt år sedan.
Läse det här: http://groove.se/site/artikel.asp?artId=331
Gårdagen slutade bra. Mitt första möte med Ulf Lundell var både odramatiskt och väntat. I publiken stod mest bekväma sandaler och bermuda-shorts, samt en och annan turnétröja från -97. Men som så många andra redan har påpekat är den där Uffe rätt så inspirerad av en viss chef. Och eftersom jag såg ledaren för några veckor sedan kändes framträdandet sådär.
Men som vanligt när det gäller undertecknad och tyckande har jag svårt att såga rakt av. Ulf Lundell har en god tanke, men det blir inte så bra. Ungefär som en vän som vill bjuda på en bit mat men inte alls kan konsten att svänga ihop en god måltid. Så känner jag för Ulf. Sen fick jag inte mina favvo-hits och vad jag tycker om Janne Bark får förbli min hemlighet.
Efter Ulf svängde jag förbi Sky Highs spelning som bjöd på mer gubbar och grymma gitarrer. Därpå supportade jag mina kamrater i Ram Di Dam. Eftersom jag är minst sagt partisk får ni ta följande kritik med en nypa salt (kände mig som en stolt mor där jag stod i publiken och klappade i takt). Bandet skötte sig utmärkt och Karls hyllning till Michael fick i alla fall mig att jubla.
Sen öl, sen hem. Allt kan man inte skriva på nätet.
Dag två ( i alla fall för mig).
Har i skrivande stund bara sett Florence Valentin. Och så nöjd jag är, jätteglad och rätt så lycklig. De förtjänar inte högsta betyg men strax där under. Love Antell är en av mina favvos och för varje konsert jag ser med bandet gillar jag dem lite mer. Sen vågar jag när det handlar om blogginlägg skriva att han numera kniper förstaplatsen som landets hetaste rockidol. Damn!
Okej då gör vi ett försök. Efter många om och men kom jag fram till ett varmt Borlänge. Vägen var inte den enklaste. Pauserna drog ut på tiden och en felkörning utanför Örebro gjorde resan längre än längst. Tog mig från bästkusten tillsammans med göteborgska Ram Di Dam i deras vita minibuss (mer om den färden i morgon). Och att åka buss med sju stycken pop-pojkar tar på krafterna.
Men som sagt Peace & Love festivalen känns positiv. Spännande att uppleva festivalstämningen igen. Ett stort plus för att vi befinner oss i stan och slipper lera, damm och sunkigt gräs. Skulle träffat Per Persson från Perssons Pack men eftersom resan tog längre tid än planerat slarvade jag bort honom ungefär samtidigt som Stranglers gick på scenen. Såg några låtar och nog för att jag gillar gubbar så kändes det gammalt på ett trist sätt. Det är inte alla som klarar av att åldras med ett band, jag är tveksam om Stranglers gjort det. Ytterst tveksam.
Efter gubbarna blev det Babyshambles på största scenen Utopia, och det var lojt. Johan och Gary tyckte att det var positivt för bandet. Själv anser jag att ett långsamt Babyshambles och en småtjock Pete Doherty är motsatsen till kul. Gillade Libertines och erkänner att jag köper Mr Doherty som en rock n roll-stjärna utan gränser. Han gör sig mycket bättre krälandes på scengolvet.
Well, sen var det dags att promenera bort till Groove-tältet för att spana in söta flickor och Sugarplum Fairy som skrev autografer. Kön var lång och festivalbesökarna glada. Men alright det är väl vad som har hunnits med så här långt. Nu ska jag halsa en öl, ta av mig min Maxon Jaxon t-tröja för att låna ut den till en vän som ska äntra en av scenerna kl.00.00. Sen ska jag hinna med att se några låtar med Uffe, sen Sky High. Gubbigt värre.
Min melodi.
Dee Snider anno 2009
Mark "The Animal" Mendoza 
Make-up is the real shit! 
Phil & Lemmy från Motörhead joinade på scenen!
ZZ TOP
Dee Snider unmasked
Presskonferens Twisted Sister
Fans på första parkettSitter just nu på Hässleholms station och svettas i värmen efter att Helsingborgståget kört ifrån mig. Spenderade gårdagen på Växjö Rockfestival som mest kändes som en mer än lovligt avslagen stadsfestival. Jag vet ännu inga publiksiffror, men det kändes som om det sällan var mer än halvfullt framför scenerna. Det stora undantaget var väl Simple Minds, som var hela festivalens stora dragplåster och som slutligen lyckade ingjuta lite festivalstämning på området.
Min snabbanalys är väl att man inför nästa år måste bestämma sig för vilken publik och vilken sorts artister man egentligen vill ha. De grånade 60-plusare som är här för att sittandes klappa med i The Animals nostalgi-umpa-bumpa gör sig inte särskilt bra på en stående RIKTIG rock-konsert. Och de fans som vallfärdat till Växjö för att se Simple Minds dyker inte upp förrän strax innan spelningen för att det helt enkelt inte finns nåt intresse för resten av utbudet.
Nästa år måste man nå ut bättre med marknadsföringen, hitta sin målgrupp och dra ner på antalet halvdassiga coverband till förmån för en eller ett par heta akter. En eloge till Simple Minds och Pugh Rogefeldt dock för att ni visade att rock'n'roll inte har nånting med åldern att göra!
Peace...
Är på Demonika och Blenda-Lars djkurs på Macforum. Ett gott gäng på tio personer, några har rest från Malmö/Lund. Efter lite snack och frågestund med St Göran, visar han nu sina skills.
Göran är house music i mänsklig form. Nu pratar Kim, som kommer från hiphopens värld, visar hur man scratchar.
Ikväll kommer vi köra warmupset på Monikas klubb Hitz på Ritz.
Sista kvällen på ADE (eller egentligen näst sista, de körde på söndagen också, men det var nog mest för alla Amsterdambor som inte ville inse att festivalen var slut...) var den bäst av allihop. Jag gick och såg lite gubbatechno/house med Gene Farris, Juan Atkins, DJ Pierre och Phuture 303 bakom skivspelarna. Vilken lineup! vilken kväll! house har aldrig låtit bättre i mina öron. Gypsy Woman i housemix har aldrig låtit bättre än när DJ Pierre droppade den. faktum är att jag alltid avskytt den låten. Men när den kom var den helt perfekt. Ljudet var bland det renaste och bästa jag hört på ett dansgolv och plötsligt insåg jag att det bara var att veva armar och dansa mig svettig till en av mina tidigare stora hatlåtar... märkligt. men helt kanon. Gene Farris drog också till med några stora klassiska housenummer innan Juan Atkins malde sönder dansgolvet med skitig detroittechno. Han såg trött ut (hade kommit med flyget över Atlanten samma dag) men mixarna satt snortajt och låtvalet var det verkligen inget fel på.
Efter den bomben kunde John Dahlbäck och Ida Engberg-gigget som vi gick på efteråt bara bli en besvikelse. Inget fel på någon av de båda och vad de spelade. Det var tajt, melodiskt och bra. Men jag orkade knappt med fler intryck... så det hade varit bäst att gå och lägga sig. Men men. ADE var precis som vanligt en blandad upplevelse med massor av musik och glada människor. Hoppas det blir oktober 2009 snart så det är dags för en ny omgång.
På mysiga (och lätt klaustrofobiska) Flex Club var definitivt huvudnumret Shinedoe – førvänta er en intervju i ett framtida nummer av Groove.
Men først spelade liveakten Kabale und Liebe. Hela kvällen gick i minimal-technons tecken, men K&L var kanske lite mer åt maximal-hållet. Definitivt packat på dansgolvet.
Därefter kørde Shinedoe och 2000 and One sitt førsta set. Fett tryck med vissa inslag av tribal house i den allmänna minimalismen. Om møjligt ännu mer packat på dansgolvet.
Därefter kørde District One & Anton Pieete (om jag inte missførstått något) ett svettigt liveset med härligt byggande bitar som fick tjejerna på dansgolvet att slänga händerna i luften. I Flex Clubs stora rum är før øvrigt bästa stället att dansa på tre meter framfør mitten av baren, där det kommer en skøn bris från två stora fläktar – det tenderar att bli väldigt varmt vid scenen på andra sidan lokalen.
Något førvånad har jag før øvrigt upptäckt att øronproppar med snøre mellan är en bra conversation starter här i Amsterdam. Øronproppar är inte så vanliga här, och sorten med snøre mellan tycks helt okänd.
skoent nog saa regnar det inte som igaar... vackert hoestvaeder precis som i torsdags. aeven om amsterdam dance event foer min del handlat mycket om att goera intervjuer har jag ocksaa hunnit med att konstatera naagra saker.
1. klubbarna aer packade med folk. inte illa naer varenda klubb i hela staden samtidigt lockar med feta lineups och vilda partyn.
2. enligt en officiell undersoekning (bara att de goer en saeger det mesta) aer 2 av nederlaendernas drygt 16 miljoner starka befolkning mycket intresserade av elektronisk dansmusik. det aer mycket. starkt community baeddar vael foer laanga koer och haerligt vild staemning paa klubbarna...
3. i torsdags var jag paa flex bar och saag monika kruse och hennes kompisar fraan planet m som spelade ihop med great stuff-personer som rainer waichold (som levererade ett oerhoert fint minimalset med stor kaensla). Soares & Unders kaendes dock som nyboerjare... deras mixar satt inte riktigt som de skulle, det blev tyst helt ploetsligt och det var allmaent svajigt. men samtidigt kunde jag inte gaa daerifraan - deras spelglaedje och entusiasm uppvaegde allt som gick snett. roligt att se djs som inte ser tuffa och buttra ut. utan som verkligen spritter i hela kroppen av glaedje foer att de faar spela. mer saant!
4. jeff mills paneldebatt igaar var riktigt intressant. istaellet foer att saetta sig och bara prata om sina dj/skills och sin musik hade han valt att bjuda in lanvin-designern lucas ossendrijver till ett samtal om kreativitet och skapande. oerhoert fascinerande att hoera om processen paa lanvin naer en ny kollektion skapas och samtidigt inse att musik skapas paa liknande saett av the wizard jeff mills.
5. efter mycket koeande till innervisions visade det sig att klubben var helt packad och det gick bara inte att komma in. synd. hade varit fint att se ame. men istaellet blev det dubstep paa paradiso och det var verkligen inte illa heller. det aer ju inte det naer caspa & rusko delar skivspelare. men mest fascinerad var jag nog av osiris. haart, brutalt, kompromissloest borrade han in saa djupfrekventa basgaangar i sitt set saa man kunde vara orolig foer att taket skulle ramla in.
6. ikvaell vill jag se the godfather of techno / juan atkins. jag taenker koea tidigt.
