They couldn't klax to the max

Igår spelade Klaxons på malmöfestivalen och var lätt en av de mest hajpade spelningarna på festivalen. Trycket var stort, neonkidsen var där (även om de flesta verkade vara civilklädda) och partystämningen låg i luften. Varför? Vi hade sett fram emot det här:


Synd bara att vi istället fick det här:


För klaxons var inte party, inte ecstasypeppa eller redo att ta oss med storm. Sångaren Jamie Reynolds har ett stort plastpaket om foten och och lutar sig mot en krycka, samtidigt som han oengagerat och med tom blick sjunger sig igenom hela konserten. Han ser plågad ut och jag börjar oroa mig över hur ont han har istället för som planerat dansa loss till gravity's rainbow. Dåligt tecken. Resten av bandet är inte heller speciellt tända, gitarristen står mest och kollar på publiken med brajade ögon och halvöppen mun (dock flippar han mot slutet och börjar klättra på ställningarna bredvid scenen, alltid något), det är bara James Righton på keyboard som verkar ganska på g.

Dock går publiken tappert igång på hitsen och räddar spelningen, men annars tror jag att ordet jag söker är... antiklimax.

Tågdöden

Jag reste för ett möte till Värnamo idag, där var inte mycket rock´n´roll. Särskilt inte när jag fick vänta fyra timmar på att ett tåg skulle ta mig tillbaka till Göteborg, men det var lite roligt att ett popkulturmagasin, nerlagda Tidningen Sex, var placerat bland porrtidningarna på den lokala spel- och dobbelaffären.

En seg resa med tanke på att min Ipod är sönder (någon mer som varit med om att knapplåset inte går att få upp?). Så det får bli en ny åtta-gigare, den har idag samma pris som fyra-gigaren hade när jag köpte den för två år sedan.

NP: The National - Boxer

Kate Nash

Kate Nash och någon kille i roliga kläder vars namn jag glömt var på NMEs omslag sist jag kom över den, och hypad till tusen var hon i tidningen. Sen är det ju NMEs grej att förklara gudar till höger och vänster, men efter att ha googlat hit och youtubat dit är jag faktiskt inget annat än impad. Med ärliga, witty texter, som ibland har en slags svart komedi över sig är hon lite som Lily Allen (söta klänningar har ju de båda föresten), fast inte lika skrämmande och all over the place. Detta är dock ren ren pop, med pianoklinkande hit och glad gitarr dit och det är så melodiöst att jag har suttit och nynnat på Merry Happy i en halvtimme nu.

Här är singeln Foundations. Hon nailar texten. Underbart.

So it's over now

Premiärupplagan av Way out west är nu över och sammantaget så tycker jag arrangörerna kan se tillbaka på en riktigt lyckad festival. Helgen har bjudit på många bra konserter, men särskilt kommer jag att minnas de som var signerade The Hives, Albert Hammond Jr. och Teddybears Sthlm.

Stämningen har varit på topp i Slottsskogen och det har varit en rejäl åldersblandning inne på området. Med tanke på årets biljettförsäljning så är det väl ingen vågad gissning att vi kan vänta oss att få se Way out west nästa år igen. Jag har därför redan lovat mig själv att återkomma hit. Känn ingen sorg för mig Göteborg, och tack för en trevlig helg! Jag passade dessutom på att få några ord med The Hives, och den intervjun kan du hitta i nästa nummer av Groove.

Tony Wilson R.I.P

Precis när jag kommer in på efterfesten på Svenska Grammofonstudion lämnar Mani beskedet: Tony died today, I got the message five minutes before I went on stage.

Fan, idag ska jag lyssna på Joy Division, Dead Souls. Sen kommer jag se Franke.

Startslag

Rytm är japanska Boredoms puls idag. De japanska oljudsveteranerna trummade bokstavligt talat igång Slottskogsdelen av Way Out West. Tre medlemmar med kompletta trumsätt och skrikaren med slagverk av någon slags upphängd steelgitarr-variant. I femtio minuter gick rytmen från kroumata till samba, från disco till domedag.

Deras femtio minuters set fick sin höjdpunkt någonstans i mitten då det uppstod en trance-energi av bandets samlade krafter.

Getting started

Sommarvärmen, Way out west och för all del även undertecknad har nu intagit Göteborg. Det vilar en skön stämning över hela stan och folk verkar förväntansfulla inför det som komma skall. Och det med all rätt när man tittar på vilka artister man faktiskt lyckats få hit.

Trött efter tågresan så gled jag ändå förbi trädgår'n och lyssnade på en del av Lows och Wowen hands spelningar bara för att få ta min första festivalöl och känna att spektaklet är i gång. Imorgon väntar intervju med The Hives och sen vill jag för allt i världen inte missa Primal scream, Pogues och Manu Chao.

Jag tror och hoppas att det här kommer bli en härlig helg, och att man får chansen att träffa nytt folk och kanske hitta lite nya musikaliska favoriter. Men nu ropar sängen efter mig! Peace and love på er så ses vi kanske ute i vimlet...

Ut i det blå

Sitter ensam på kontoret, alla andra semestrar, och njuter av svänget på Those Dancing Days debut EP i min ensamhet. Jag blir lite överaskad av låtarna utöver Hitten, de är precis lika bra.

Det kommer nog vara packat på Pustervik när TDD intar scenen efter midnatt under Way out West nästa vecka. Peter Bjorn and John kommer gästa Kanye West i hans version av deras Young Folks.

Ska försöka se så mycket det hinns med under festivalen, men ser mest fram emot Frankes comback. Deras nya album ska vara mer elektroniskt, säger ett rykte.