This is house music

Sista kvällen på ADE (eller egentligen näst sista, de körde på söndagen också, men det var nog mest för alla Amsterdambor som inte ville inse att festivalen var slut...) var den bäst av allihop. Jag gick och såg lite gubbatechno/house med Gene Farris, Juan Atkins, DJ Pierre och Phuture 303 bakom skivspelarna. Vilken lineup! vilken kväll! house har aldrig låtit bättre i mina öron. Gypsy Woman i housemix har aldrig låtit bättre än när DJ Pierre droppade den. faktum är att jag alltid avskytt den låten. Men när den kom var den helt perfekt. Ljudet var bland det renaste och bästa jag hört på ett dansgolv och plötsligt insåg jag att det bara var att veva armar och dansa mig svettig till en av mina tidigare stora hatlåtar... märkligt. men helt kanon. Gene Farris drog också till med några stora klassiska housenummer innan Juan Atkins malde sönder dansgolvet med skitig detroittechno. Han såg trött ut (hade kommit med flyget över Atlanten samma dag) men mixarna satt snortajt och låtvalet var det verkligen inget fel på.

Efter den bomben kunde John Dahlbäck och Ida Engberg-gigget som vi gick på efteråt bara bli en besvikelse. Inget fel på någon av de båda och vad de spelade. Det var tajt, melodiskt och bra. Men jag orkade knappt med fler intryck... så det hade varit bäst att gå och lägga sig. Men men. ADE var precis som vanligt en blandad upplevelse med massor av musik och glada människor. Hoppas det blir oktober 2009 snart så det är dags för en ny omgång.

Amsterdam Dance Event, fredag på Flex Club

På mysiga (och lätt klaustrofobiska) Flex Club var definitivt huvudnumret Shinedoe – førvänta er en intervju i ett framtida nummer av Groove.

Men først spelade liveakten Kabale und Liebe. Hela kvällen gick i minimal-technons tecken, men K&L var kanske lite mer åt maximal-hållet. Definitivt packat på dansgolvet.

Därefter kørde Shinedoe och 2000 and One sitt førsta set. Fett tryck med vissa inslag av tribal house i den allmänna minimalismen. Om møjligt ännu mer packat på dansgolvet.

Därefter kørde District One & Anton Pieete (om jag inte missførstått något) ett svettigt liveset med härligt byggande bitar som fick tjejerna på dansgolvet att slänga händerna i luften. I Flex Clubs stora rum är før øvrigt bästa stället att dansa på tre meter framfør mitten av baren, där det kommer en skøn bris från två stora fläktar – det tenderar att bli väldigt varmt vid scenen på andra sidan lokalen.

Något førvånad har jag før øvrigt upptäckt att øronproppar med snøre mellan är en bra conversation starter här i Amsterdam. Øronproppar är inte så vanliga här, och sorten med snøre mellan tycks helt okänd.

tredje dagen i amsterdam

skoent nog saa regnar det inte som igaar... vackert hoestvaeder precis som i torsdags. aeven om amsterdam dance event foer min del handlat mycket om att goera intervjuer har jag ocksaa hunnit med att konstatera naagra saker.

1. klubbarna aer packade med folk. inte illa naer varenda klubb i hela staden samtidigt lockar med feta lineups och vilda partyn.
2. enligt en officiell undersoekning (bara att de goer en saeger det mesta) aer 2 av nederlaendernas drygt 16 miljoner starka befolkning mycket intresserade av elektronisk dansmusik. det aer mycket. starkt community baeddar vael foer laanga koer och haerligt vild staemning paa klubbarna...
3. i torsdags var jag paa flex bar och saag monika kruse och hennes kompisar fraan planet m som spelade ihop med great stuff-personer som rainer waichold (som levererade ett oerhoert fint minimalset med stor kaensla). Soares & Unders kaendes dock som nyboerjare... deras mixar satt inte riktigt som de skulle, det blev tyst helt ploetsligt och det var allmaent svajigt. men samtidigt kunde jag inte gaa daerifraan - deras spelglaedje och entusiasm uppvaegde allt som gick snett. roligt att se djs som inte ser tuffa och buttra ut. utan som verkligen spritter i hela kroppen av glaedje foer att de faar spela. mer saant!
4. jeff mills paneldebatt igaar var riktigt intressant. istaellet foer att saetta sig och bara prata om sina dj/skills och sin musik hade han valt att bjuda in lanvin-designern lucas ossendrijver till ett samtal om kreativitet och skapande. oerhoert fascinerande att hoera om processen paa lanvin naer en ny kollektion skapas och samtidigt inse att musik skapas paa liknande saett av the wizard jeff mills.
5. efter mycket koeande till innervisions visade det sig att klubben var helt packad och det gick bara inte att komma in. synd. hade varit fint att se ame. men istaellet blev det dubstep paa paradiso och det var verkligen inte illa heller. det aer ju inte det naer caspa & rusko delar skivspelare. men mest fascinerad var jag nog av osiris. haart, brutalt, kompromissloest borrade han in saa djupfrekventa basgaangar i sitt set saa man kunde vara orolig foer att taket skulle ramla in.
6. ikvaell vill jag se the godfather of techno / juan atkins. jag taenker koea tidigt.

Amsterdam Dance Event, torsdag.

I Amsterdam räds man inte att konvertera en gammal kyrka till festlokal, møjligtsvis en mer modern och från mitt perspektiv mer intressant användning. Här en okänd DJ på altarets plats.


Samma ställe, en konstnär føreslår ett alternativt användningsområde før alla gamla vinylplattor när man väl sparat musiken digitalt.

Precis som førra året intog Dave Clarke klubben Melkweg och fyllde lokalen med fet techno/tech house. Kanske lite før fet, det blev lite onyanserat i längden. Tyvärr missade jag allt utom sista kvarten av DJ Hells set, som var härligt knorrigt och svängde oemotståndligt det jag hørde.

Samtidigt med Dave Clarkes DJ-set spelade nederländska Counterpart live i den mindre lokalen. Back-to-basics-techno, direkt och dansant. Kändes som det var väldigt mycket live, och gjorde mig intresserad av hur deras studioproduktioner kan tänkas låta.

I Amsterdam, en panel om digitalt DJ:ande

Några kända DJ:s (François Kevorkian, John Acquaviva & Josh Gabriel), tillsammans med folk från Beatport, Native Instruments och svenska Tonium, diskuterade hur DJ:rollen utvecklas och vad før nya tekniker det finns. Ska man spela vinyl eller digitalt? Vilket är det bästa sättet att spela digitalt? Klart verkar i alla fall att CD mest var en parentes som medium i DJ-historien - varfør bära omkring på CD-skivor när man kan ha samma digitala filer på en hårddisk?


DJ-verktyget Pacemaker (från Tonium) – hårddisk och mixer i en liten apparat inte mycket større än en iPod, klar att kopplas in i ett ljudsystem. Kanske lite før liten før att använda vid längre sets, men definitivt kul.

Die Große Freihet im Hamburg

Hafencabaré

För en gosse från Lindberga socken kan Reeperbahns smutsiga blandning av don't-mess-with-me-locals med pitbulls, alkisar på promenad med golfklubba, prostitution, gay cruising och Dönerkebabsås te sig som en aningens dystopisk tillvaro. Men jag gick aldrig heller till prästen och konfirmerade mig. Så där står jag frivilligt en bit från de aggressivaste horornas allé och finner mig strax tillrätta inne på Prinzenbar där First Flower Power sprider sympatisk värme och glädje. Geniunt och skönt svängigt.


FFP.

Tro mig, men säg det som varar för evigt. En stund senare står jag och skakar huvud i takt med ljusväggen till Torontos trashiga electroduo Crystal Castles inne på Neidclub. Det är punkigt och urbant. Strobben jobbar hårt och alla St Paulis hippaste tjejer och killar festar som om det vore 1999.

Medan jag glänser med mitt aldrig sinande glosförråd och ett meningsbyggande så elegant att det närmst liknar konståkning genom komparativformerna försvarar min reskamrat, Herr Landström, sina korthuggna tyska meningar med att han pratar streetstyle.

- Meinst du der Straße Schlauch? säger jag.


Herr Landström.

Nästa dag hänger vi med det tyska bandet Sugarplum Fairy. De är inte ett tyskband i den meningen att de har spelat in sin senaste skiva här i Hamburg eller att de låter särskilt tyskt. Inte heller för att de har en massa fans här. De är nämligen signade på tyska Universals rockavdelning. Pojkarna från Borlänge visar sig vara ett mycket easygoing gammalt kompisgäng. Vi umgås med dem på Große Freihet 36, där det skall spela senare i natt. Mer om det i papperstidningen senare i oktober.


Sugarplum Fairy

Vi hinner också ta en sväng in i en bunker ovan jord. Det ska tydligen vara för dyrt att spränga bort så den har fått stå var precis bredvid F.C St Paulis hemmaarena. Den stora grå bunkern skapar vissa förväntningar på klubbens utformning men väl uppe på fjärde våningen möter vi en random rockklubb med The Teenagers som med sin franskbrytande engelska lockar upp flickor på scen för att sjunga med. Det hela blir en parodi på N.E.R.D-grejen när det visar sig att tyskorna inte kan texten, så de åker bestämt ner efter en stund.

Efter Sugarplum Fairys spelning hänger vi med dem till Daniela Bar i stadsdelen Schanze en bit från St Pauli och, tack och lov, smutsens Reeperbahn. Vi dricker tequila och snackar Håkan Hellström en stund innan det är dags för SF att bege sig till turnébussen vars hjul snart skulle rulla vidare genom Tyskland.

Lördagen är det tänkt att börja med TV on The Radio på Große Freihet. På lördagar går tydligen Hamburgborna man ur (hor)huse och dricker och svettas. Inne är det säkert 40 grader varmt och efter lika många minuters försening tröttnar vi och går bort till D-Club där hypade britiska gitarr-och-trummor-duon Blood Red Shoes spelar.

Nog är det en grym känsla när de kör första låten men efter en stund visar det sig att de inte har så mycket mer än grym swagger. Både White Stripes och Johnossi slår dem på gitarr- och trumfingrarna.

På det hela taget: Viel Vergnügen für mich, som en dekadent Iggy Pop en gång sa i en fransk (!) tv-show.

Skivaffärsdöden/Parentes till Storsjöyran

När jag rapporterade från Storsjöyran fanns följande passage med i texten från den 31/7: "... Skivhörnan, min favoritskivaffär i hela världen ...". Idag nåddes jag av den sorgliga nyheten att Skivhörnan läggs ner. Finito. September ut, sedan står Östersund utan skivaffär. En stor och viktig del av min uppväxt och musikaliska upptäcktsresa försvinner. Varför köper inte folk skivor längre? Vad är det för fel på folk? Varför har det fått gå såhär långt? Det är en sorgedag idag. Och jag kommer inte ens att hinna dit en sista gång för att uttrycka min tacksamhet över allt gamla fina Skivhörnan har gjort för mig.

Flogging Molly

Malmöfestivalen 2008-08-21

Flogging Molly blandar traditionell keltisk instrumentering som fiol, mandolin och dragspel, med punkgitarrer och hårda trummor. En intressant kombination som lockade tusentals Malmöbor till stortorget.

Här är ditt liv Jason

Malmöfestivalen 2008-08-21

Lundasonen Jason Diakité, aka. Timbuktu, berör många. I en"Här är ditt liv"-inspirerad improvisationsföreställning intervjuades Jason live på scen.

I rollen som Lasse Holmqvist var standup-komikern Markus Johansson (känd från Oslipat) som ställde den ena kniviga frågan efter den andra. Under en timme kunde publiken få komma Jason lite närmare. Med på scen var tre skådespelare som fick tolka Jasons svar genom att spela upp dem. No Limits stod för musiken.

Jason berättade bland annat att han drog till New York när han var 19 år och tyckte att livet "var bull" i största allmänhet, att han inte skulle vara känd utan sina vänner och att han borde ha gått upp tidigare just den dagen.

Föreställningen var inte fantastisk, men nåväl unik i sitt utförande. Jag förväntade mig mer snack om musik, men intervjun drog mer åt fjant-hållet. Publiken jublade ändå åt minsta lilla skämt, jag misstänker att de flesta kände Jason sedan tidigare.

Good Luck Casper

Malmöfestivalen 2008-08-20

Modiga danskar bjöd på blöt elektronisk upplevelse när Klubb Smörrebröd, en dansk popklubb, anordnade ett gäng konserter i Malmös ösregn.

Bland annat uppträdde Under Byen, Rumpistol och Good Luck Casper. Jag såg de sistnämnda. Tre killar vid namn Casper och en kille vid namn Laurents utgjorde bandet som självsäkert intog scenen efter att ha druckit ett gäng öl och delat ett packe cigg.

Det sägs ju att skåningar har lätt för att förstå danska eftersom att vi bor grannar och att vi för endast 350 år sedan (i år) tillhörde Danmark. Det stämmer inte! Till min stora glädje hade Good Luck Casper också fattat detta och sjöng därmed på engelska. Mellan pompös electronica klämde de fram hjärtliga "Mange takk". Publiken, dvs. det trettiotal personer som stannade kvar efter att himlen öppnat sig, applåderade högt.

Good Luck Casper låter litegrann som en mix av The Knife och Jose Padillas Café del Mar 5 - med en stor dos av rock över di hele. Imponerande!

Svenska Akademien serverade rotrock

Malmöfestivalen, 2008-08-18

"Det har utlovats röj ikväll, var försiktiga!". Arrangörerna kom ut på scen minuterna innan konserten och pratade om säkerhet, något de inte gjort innan varken Tingsek eller Timos konserter.

Extas är nog det tillstånd som beskriver mig bäst efter gårdagens konsert. Jag hoppade, klappade, dansade, sjöng, skrattade och nästintill grät av lycka av att se bandet tillsammans igen.

De började med att fira av en energifylld version av Peps Perssons Rotrock som knockade hela publiken. Fanns det någon som tänkt stå stilla var det fel plats. Var det någon som tänkt käka hamburgare eller munkar var det fel plats. Om man däremot kommit för att se Sveriges absolut bästa reggaeband var det rätt plats.

Kolla in deras sida på Myspace

Tråkigt Tingsek

Malmöfestivalen, 2008-08-18

Magnus Tingsek tog med sig vännerna Svante Lodén, Emmi och Timbuktu till spelningen på stora scen i Malmö. Till min stora irritation började Tingsek uppträdandet med en cigg i handen. Med tanke på att merparten av publiken var kids under 18 år borde en artist av hans kaliber veta bättre.

Men ok, jag struntar i det. Tog dock två-tre låtar för mig att glömma.

Tingsek firade av merparten av låtarna på nya plattan Too many feelings at the same time. Tingsek är en entertainer, en energispruta, en extremt bra sångare och låtskrivare. Han besitter förmågan att vara 110 % närvarande genom en hel konsert.

Det brukar jag också göra, men inte igår. Jag tappade intresset halvägs in i konserten och tycker att den stora behållningen var när Timbuk kom in och rev av deras kommande gemensamma låt (som jag ej minns namnet på). Kan ha varit den taskiga starten med ciggen eller ett tecken på att det finns för lite nyanser i Tingseks musik.

Jag tror tyvärr på det sista.

Kolla in Tingseks hemsida

Vilken Veronica!!!

Malmöfestivalen, 2008-08-18

"Jag gillade förra skivan, men jag älskar den nya. Ni borde lyssna på den." Veronica började uppträdandet med en charmstöt och fortsatte med att berömma Malmö. Publiken jublade innan spelningen ens börjat.

Det var en enorm befrielse att få höra Veronica Maggio sjunga hela texten till senaste hiten Måndagsbarn efter att ha haft "situationen är så sjuk" på huvudet hela helgen.

Jag stod helt utan förväntningar vid Mölleplatsens scen när hon skulle uppträda. Har lyssnat på de självklara hitarna men inte på så mycket mer. Och utöver att ha trallat med till Dumpa mig var det enda jag egentligen visste om henne att hon är tillsammans med Oskar Linnros från gruppen Snook.

Veronica uppträdde som om hon inte gjort något annat sedan hon fick priset för "Årets nykomling" 2007. Hon var självsäker, flirtig, talangfull och vågade ta ut svängarna rejält i låtarna. Hennes röst är annorlunda med sin skira falsettlika ton. Den skapar en intressant kontrast till de lite hårdare ironiska ämnen hon sjunger om. Veronica spelade många nya låtar från Och vinnaren är, som Stopp, Måndagsbarn, mfl. men rev även av de gamla hitarna Dumpa mig och Nöjd som satte igång publiken rejält.

Jag kom på mig själv med att stå och njuta av hennes soulfunkiga pop och när hon uppträtt med två extranummer och konserten de facto var över var jag lite besviken över att upplevelsen bara varade i 45 minuter.

Kolla in hennes coola hemsida
Läs 3 frågor till Veronica Maggio

Dansk-svensk visfestival i Lund

Frans "Frasse" Haraldsen

Lunds visfestival fyllde sex år och bjöd in till två magiska viskvällar under trädkronorna i Stadsparken i Lund. Sommarens sista solstrålar värmde publiken som åt landgång och drack nubbe.

På programmet var storheter inom vis-Sverige såsom Lars Demian, Halvard Jenssen (också känd som Amanda Jenssens pappa), Lasse Tennander och Finn Zetterholm listade. Artister som alla var mer eller mindre välkända bland publikens hav av 50+:are. Och så var det Frasse Haraldsen vars namn är välbekant inom genren, men inte så frekvent bokat i Skånetrakten.

Det var Frans, eller Frasse som han kallas, en härlig entertainer från Stockholm, som lockade mig till Stadsparken. Frasse fångade mitt intresse för första gången på Gotland 2000 då han gjorde en spontanspelning på vandrarhemmet Fängelset. Sedan dess har hans låtar Prins Valium, Leonardo di Caprio och Dubbelmoral varit återkommande på fester. För att inte snacka om Mister El Toro som tyvärr aldrig blivit inspelad eller släppt.

I programmet stod att det var Frasses urpremiär i Lund.

Kort innan han gick på scen säger damen bredvid mig till sin väninna "Han är helt galen, jag har hört honom innan och han sjunger om en massa snusk på stockholmska".

Snusk och snusk. Det är en hårfin gräns mellan realism och snusk. Och lustigt nog var det i de låtar som handlade om just snusk som publiken gick igång som mest. Frasse är orädd och brutalt ärlig. Han sjunger om dubbelmoral, om att inte få ligga och att vara besatt av yngre tjejer. Han sjunger om att tänka på andra när du ligger i bingen med din tjej sedan tre år och om att sluta röka.

Hans känsla för vardagsrealism är fantastisk och i samklang med vassa texter och finstämt gitarrplinkande blev hans framträdande en hit.

Publiken skrattade, sjöng med, och damen bredvid mig ställde sig till och med upp och applåderade.

Nyfiken på hans texter, kolla in Frasses hemsida.

Storsjöyran, lördag

Jenny Owen Youngs

Östersund återhämtade sig aldrig riktigt efter regnskuren under fredag natt, och det var kallt under lördagen. Termometern skvallrade om 13 grader mitt på dan. Dessutom var molnen mörka och vindarna iskalla. Skivhörnanscenen bjöd på en rad spelningar, bland dem Stefan Sundström som var för bakis för att minnas sina texter enligt egen utsago, och amerikanska singer/songwritern Jenny Owen Youngs. Resten av stadens gator och torg gav ett lite avslaget intryck, och det var lugnt. Förutom kring Systembolaget förstås.

Kvällen var förvisso kall, men Ane Brun lyckades värma Badhusparken rätt så bra med sin finstämda singer/songwriterpop. Publiken var liten men verkade nöjd. Själv är jag nöjd men inte mer. Oftast känns livespelningar som inte tillför musiken någon liten krydda bara onödiga att se på. Vidare kunde konstateras att Mark Olson sin musikaliska coolhet till trots ohjälpligt blivit en farbror med bruna chinos och stickad slipover över den rutiga skjortan. Det kändes sådär. Efter framförandet av Jayhawks fantastiskt fina Sister Cry kändes det bra igen, alla stilmissar var förlåtna. Kris Kristofferson gjorde en Ane Brun, och levererade men inte mer. Presidenttalet skippades. Jag är nog en dålig jämte, men jag gillar inte riktigt den biten av Yran. Jag är där för banden, inte för att se en skäggig man med för stort ego hylla sig själv.

Till sist. Håkan Hellström. Regnet vräkte ner, det var kallt, det var mörkt, men det var magiskt. Och inte ett dugg tragiskt alls. Håkan sjöng som en gud, bandet gav järnet och publiken älskade dem. Jag med. Det var den mest värdiga avslutning årets Yra hade kunnat få.

Storsjöyran, fredag

Anders Elowsson

Fredagen blev en hård dag med mycket spring fram och tillbaka känns det som. Först en snabb rusch ner på stan för att se Autisterna göra en nedstrippad spelning på den provisoriska scenen utanför Skivhörnan, och jag är glad att jag bestämde mig för att se dem då. Ljudet på deras ordinarie spelning på Zig Zagscenen 00.30 var stundvis katastrofalt med rundgång och för hög bas. Därefter hämtades rena ombyteskläder innan det var dags att komma tillbaka till Skivhörnan för att se Kolonivägens Kapell och Anders Elowsson. Jag tycker synd om dem bägge. Hur kul är det att stå och försöka spela när de hopvikbara toaletterna i sakta mak åker förbi mellan bandet och publiken? Eller när slamsugningsbilen kommer för att göra sitt jobb? Två bra spelningar i alla fall, kaosförhållandena verkade inte störa så mycket.

Kvällens program inleddes för min del med Alla Spelar Allan, det jag tjatat om hela veckan. Release The Fucking Fury höll vad de lovade och gjorde en av kvällens två upptempolåtar, en punkig version av Rehabilitering. Alldeles efter dem kom Bedroom Eyes med ett rasande rockigt framförande av Ramsor om dom och oss. Jonas Jonsson gav allt, det var riktigt kul att se. Enda egentliga problemet med spelningen var de där &%#/&%¤&¤#% Jämtlands Republikanska Armé som stod och viftade folk [läs: mig] i huvudet med sina jävla Jämtlandsflaggor (är det förresten inte förbjudet med flaggor och paraplyer och sånt på festivalområdet?). De får väl vara lokalpatrioter om de vill, men de behöver inte med vett och vilje gå in för att störa folk som kanske vill se konserten. Det var nog första gången jag skällde ut en tant [läs: kärring] med svordomar och allt. Helt nykter dessutom. En recension av spelningen kommer senare.
Sen sprangs det. Kristian Anttila, Magic Numbers, Kristian Anttila igen, lite Winnerbäck, så småning om Säkert! och Autisterna för att sedan avsluta med lite Gocoo. Ryktena som florerade efteråt sa att Industri Royal hade gjort en riktigt bra spelning på Station G.A.F.F.A., men den missade jag. Sen kom regnet. Himlen öppnade sig, och på ett par minuter var staden dränkt. Jag har sällan varit lika glad över att inte bo på en festivalcamping, utan kunna gå hem och fälla ut mormors bäddsoffa istället.

Idag väntar mina countryfarbröder, Kris Kristofferson och Mark Olson. Sedan kan jag inte riktigt dölja hur barnsligt uppspelt jag är inför Håkan Hellström heller. Jag laddar för allsång.

Storsjöyran, torsdag

Igår spelade Lykke Li på ett P3 Sommarsession med stora rundgångsproblem och en publik med 20-30 personer. Jag undrar om de lyckades få det att låta som fler i radio. Ungefär samtidigt spelade Tom Malmquist i korsningen utanför Skivhörnan, även det för en väldigt liten publik. Det måste vara otacksamt att försöka spela när det kommer traktorer och vill köra förbi, och annat otyg. Men det är ett kul initiativ ändå.

Kvällen igår var ljum och relativt behaglig, tills fjällvindarna började blåsa in från sjön frampå småtimmarna. Kent gick på rutin men tillfredsställde fansen, Blondie hade en sjuhelsikes spelglädje och Justice var galna. På ett positivt sätt förstås.

Idag spelar Autisterna med flera i den ökända gatukorsningen, och 60-talsnostalgibandet The Women ordnar eget melodikryss i länshövdingeresidensets trädgård. Jag vet inte riktigt vad jag ska välja än. Återstår att se. Först ska jag uppleva solförmörkelsen som börjar ungefär just nu.

Storsjöyrans förfest

Sedan ifjol arrangeras onsdagen innan själva Storsjöyran drar igång en förfest med några band, partysugna festivalbesökare och trevlig stämning. Igår var Gamla Teatern i Östersund skådeplats för årets upplaga, med Pulpa och Familjen på scen, och Kleerup och Umeå Beat Collective i DJ-båset.

Jag är lyrisk. Jag faller på knä. Jag har ont i mina fötter efter att ha stått i ett maniskt dansande folkhav. Pulpa var så sjukt bra. Det finns ont om electropop som känns såhär ruskigt svängig, jag förstår verkligen inte varför inte Pulpa har slagit större. Det måste ske.

Idag, och de andra festivaldagarna, anordnar Skivhörnan, min favoritskivaffär i hela världen, lite spelningar utanför butiken. Jag har inte stenkoll på vilka som ska spela, men jag ska bege mig dit nu på direkten för att inte missa något.

Relax, take it easy

För att orka med en hel festival måste man varva det eviga ståendet, gåendet och musiklyssnande med välbehövlig rekreation. Ett tacksamt sätt att koppla av på festival är att läsa serier, då det ofta finns seriehandlare på plats bland nasarna.

Ikväll väntar Pulpa och Familjen på Yrans förfest på Gamla Teatern. Dessutom DJ:ar Kleerup och Umeå Beat Collective. Dags att snöra på sig dansarskorna med andra ord.

En yra i vardande

På bilden till höger håller Badhusparksscenen som bäst på att byggas upp. Under helgen kommer artister som Justice, The Magic Numbers och Säkert! att spela på den.

Storsjöyran är lika mycket en folkfest som en musikfestival, det går inte att komma ifrån. Därför är det väldigt smidigt att kunna folkfesta genom att gå på happenings runt om i Östersund och flanera bland öltälten nere vid Storsjöns strand redan i början av veckan och ha allt sånt bortgjort. På så vis kan all uppmärksamhet läggas på musikbiten när den drar igång. Och staden är förresten redo, stora scenen rullade in i stan medelst lastbil igår eftermiddag och håller som bäst på att monteras på Stortorget.

Vittnesuppgifter har också kommit från hardcorebandet Release The Fucking Furys replokal, och de utlovar massivt sväng under framförandet av Allan Edwalls Rehabilitering under programpunkten Alla Spelar Allan, Tutti-Fruttiscenen fredag 19.45.

Mellan festivaler

För en vecka sedan peppade jag som bäst inför Saturday Night FIBer i den spanska sommarhettan. Om en vecka är det sista dagen av årets Storsjöyra. Den här helgen känns därför mest som ett mystiskt vakum. Jag håller på att bearbeta förra veckans musikupplevelse och har just skrivit en konsertrecension av Morrisseyspelningen, en dito om Babyshambles uppträdande är på planeringsstadiet.

Samtidigt börjar förväntningarna inför Yran byggas upp till rätt orimliga nivåer. Exempelvis är jag väldigt nyfiken på att se vad Håkan Hellström kan göra av det nya materialet när han tar det med sig upp på en scen. Det skulle kunna bli hur bra som helst. Att han dessutom varit magisk de tre gånger jag tidigare haft nöjet att se honom just på Storsjöyran bäddar för en perfekt avslutning på lördagsnatten. Och exakt hur fantastiskt kommer Alla Spelar Allan att bli? För oinsatta läsare kommer några av Jämtlands mest framträdande artister att tolka Allan Edwall på sitt eget vis, däribland Annika Norlin, Autisterna, syskonen Martin och Julia Hanberg (Vapnet resp. Penny Century) och Release The Fucking Fury. Jag väntar mig stordåd och magi. Kommer Tom Malmquist att hålla live? Gör sig Säkert! bäst på hemmaplan? Kommer Kristian Anttila att flippa ur fullständigt? Frågor, frågor. Om lite mer än en vecka har jag svaret på dem alla.

Saturday Night Fiber, första intrycket

Turismo Madrid hade förberett ett digert program i den spanska huvudstaden, så att finna tid att blogga om Saturday Night FIBer och ha tillgång till en dator med Internetuppkoppling samtidigt visade sig bli ett problem. Med en dryg timme att fördriva i Stockholm innan mitt tåg hem till Göteborg går ska jag ge er mina första spontana åsikter om denna för i år nya storstadsvariant av den populära festivalen i Benicassim. Sen ska jag sova på tåget eftersom det blivit skralt med sömntimmar under helgen, och återkomma med mer genomtänkta betraktelser.

The Rumble Strips inledde festivalen, och publiken var oförtjänt liten och avvaktande. Dessutom kändes scenen på Campos de las Naciones vara i största laget för Londonbandet. De jobbade på efter bästa förmåga, och med sin soulstänkiga pop i bästa Dexy's Midnight Runners-anda fick de till sist de 200-300 i publiken att börja röra på fötterna. Får de lite mer tid på sig tror jag att The Rumble Strips kan bli ett riktigt bra liveband.

Babyshambles dök upp, solen stod fortfarande högt på himlen, men publiken blev mångdubblad. Precis som Garys konstaterande om Benicassimspelningen blir det bäst när Pete Doherty hänger av sig gitarren och koncentrerar sig på sången. Det är också både skrämmande och fascinerande att se Mick Whitnall halsa en flaska vin under pauserna mellan de första låtarna. Han fixar både gitarr- och munspelandet galant trots allt.

Siouxsie var ingen höjdare, kort och gott. En halvstor och mycket hängiven publikskara befann sig på ståplatsplanen på arenan och är med på noterna. Resten av festivalbesökarna satt lojt uppradade på de graderade läktarna.

Morrissey hade jag senast det stora nöjet att se på Hultsfredsfestivalen 2004, och jag trodde att det skulle bli svårt att toppa den spelningen. Mannen, myten och legenden lyckades. På ovanligt gott humör spexade han med publiken, blandade nytt och gammalt material och gjorde det med bravur. Kanske är han verkligen the last of the famous international playboys, vilken också fick inleda spelningen. Muy bien.

My Bloody Valentine fick idel goda vitsord av de norska, portugisiska och holländska recensenter jag sammanstrålade med efter spelningen, och portugisiskan jämförde spelningen med en bra sorbet. Jag förstod inte liknelsen till fullo, och var heller inte lika översvallande. Kanske är My Bloody Valentine inte min kopp te, kanske var jag fortfarande fast i ett mer melodiöst och poppigt Morrisseyuniversum.

Hot Chip tog vid, klockan var två på natten och energin började tryta. De lyckades ändå få igång publiken, den näst största dittills under kvällen (Morrisseys fanskara var än så länge störst). Ståplatsplanen böljade av dansande och diggande festivalbesökare, och ju mer bandet själva släppte loss på scenen desto livligare blev publiken. Under låtar som Over and over var till och med folket på sittplatsläktarna i rörelse.

Klockan drog sig över tre, luften började för första gången under min vistelse kännas någorlunda sval och en massiv ombyggnad av dekoren på scenen påbörjades. Det var dags för Mika. När enorma clownansikten, polkagrisklubbor och stora blommor till sist var på plats drog kvällens sista spelning igång. Oavsett vad man tycker om Mikas glättiga och tämligen radiovänliga pop är det svårt att förneka att han har energi. Mycket energi. I rasande takt drog han av hit efter hit från albumet Life in cartoon motion, publiken blev både större och mer hängiven än Morrisseys, nivån på allsången var galen och Mika skuttade omkring jämfota så gott som oavbrutet. Efter en lång, lång festivalnatt var Mika den energikick som behövdes. Bortsett från falsksången i Relax (Take it easy) möjligtvis.

Tåget hem mot egen säng och en hel natts sömn för första gången sen i torsdags kallar. Jag återkommer med mer nyanserade och detaljerade betraktelser snart.

Benicassim, natten till söndag

Publiken älskade José Gonzaléz och när jag träffade honom en stund efter spelningen berättade han att han har en spelning i Italien i morgon och sedan väntar semester hemma i Göteborg.
The Raconteurs rockade faktiskt röven av den fulltaliga publiken. Jack White är som ett galet geni som tagen ur en serietidning, men sin intensitet och gitarrspel har han fått av gudarna. Brendan Benson och grabbarna backar upp så bra de kan men det är ingen tvekan om vem som är the golden boy. Om tre minuter kör Gnarls Barkley igång. Danger Mouse har smugit omkring bakstage och sett väldigt avslappnad ut - jag förutsätter att deras spelning blir magisk!

Fredag i Benicassim

Babyshambles spelade medan det fortfarande var ljust och spelningen hettade inte till förrän Pete tog av sig gitarren och bandet punkade till sig. Jag älskar den utdragna och lugnt flytande Down in Albion, men det kändes ändå mer spännande när Fuck forever och fartiga låtar drog igång publiken.


På stora scenen följdes de sedan av rockrävarna i New York Dolls. David Johansen försökte nätt och jämnt att entusiasmera, utan att lyckas speciellt bra, men Pete Doherty som stod bredvid mig i sin fina hatt diggade rejält till några gamla låtar.


Lite senare höll Hot Chip på att spränga festivalens största tält. Publiken dansade frenetiskt hela tiden till bandets organiska dansmusik, svettigare än så blir det nog inte. Fantastisk spelning och allmän lycka i luften.


Pete hamnade sedan på backstageområdet där han pussade barn och lät sig fotograferas tillsammans med fans och annat löst folk.



Sedan blev kvällen sen bland vodka/cola, paella och mojitos. Shuttle-bussen gjorde dock sitt jobb framåt 02.00-blecket. Idag är en stooor dag med allt ifrån The Ting Tings till José Gonzaléz, Raconteurs till The Kills och Tricky till Gnarls Barkley.

Torsdag i Benicassim

Träffade trion Nada Surf precis innan festivalen drog igång. Trummis-Ira njöt, bandet och dess crew hade spenderat ett par dagar i en lånad villa i närheten där de ”rökt hasch vid poolen”. Med torr Brooklyn-ironi menade han att det är ett hårt jobb att vara popstjärna. Under min intervju med genomtrevlige sångaren Matt framkom det att han istället varit i London och träffat sitt barn som han förlorat vårdnaden om. Han var trött men snackade ändå om sina svenska favoritband Bob Hund, The Bear Quartet och Honey Is Cool. Artikel med Nada Surf kommer snart i Groove.

Fiberfib i Benicassim

Nada Surf har precis inlett festivalen lite trevande. Always love är så klart alltid bra men annars verkade de mest trötta och lite försiktiga. Festivalen ser ut att bli intressant, Sigur Rós värmer upp i bakgrunden och i morgon spelar Babyshambles, New York Dolls, Hot Chip, Spiritualized och My Bloody Valentine. Festivalområdet ligger dock lite oländigt till, gångvägen från hotellet vid stranden är 30 minuter – visst kan sommaren innehålla sköna lyxproblem!
Hasta mañana

Sist men inte minst 2 legender

Pelle & Fjodor

Lite fler bilder från p&l

Lite bilder från groovetältet på p&l

Trains and boats and plains....

Jag sitter på perrongen på Örebro C. och väntar på tåget som ska föra mig vidare till Helsingborg via Göteborg. När man nu så här i efterhand fått tid att reflektera lite över sitt första besök på Borlänges stolthet Peace & Love så är det väl bara att konstatera att lillebror växt till sig och snart kan komma att vara Sveriges största och mest populära festival. Arrangörerna kan se tillbaka på ett lyckat arrangemang och det har rått en skön avslappnad stämning i staden hela helgen. Själv är mina mina starkaste musikaliska minnesbilder Eldkvarns uppvisning i lördags, Waterboys och sen Knivderbys laddade spelning på Grooves egna scen. De andra minnesbilderna är lite suddiga, eller hur Per och Oscar? Tack till ALLA er som var där, tillsammans så skapade vi en underbar helg med massor av Peace and Love i Borlänge City. Vi ses igen nästa år!

Kristian Anttila, vilken man

Jag är ganska hoppfull när jag går mot den lummiga parkscenen och ska se Kristian Anttila på ett lite eftermiddagsslött Peace and Love. För grejen är den att Kristian fascinerar. Det är hans grej. Lite som en svensk Pete Doherty verkar han: 1) skapa någon form av tumult vart hans kosa än vänder, 2) vara lite pojkblyg och sådär David Copperfield-fin på nära håll, 3) verkligen gå hem hos flickorna.

Är han verkligen helt bananas? Kommer han strippa? Tvångshångla med ungdomar? Börja slåss? Jag har ingen aning. Av rent uppenbara skäl är det alltså en given konsert att gå på.

Tydligen är jag inte den enda som funderat i dessa banor för när jag kommer fram till scenen är det smockfullt, (vilket förvånar mig en aning eftersom han knappt drog några fans vid sin signering dagen före) och most importantly: det är ett jävla ös. Sån pepp. Jag har missat första låten, ställer mig tillrätta bakom ett gäng tindrande festivalflickor i mintfärgade solglasögon och förblir helt fånleende resten av konserten. För detta är en bra konsert. Okej att jag inte är så mycket för Anttilas musik, mest för att den ibland kan kännas ungefär lika teen som att skrika ”JAGHATARDIG!” till människan som fött en och slänga igen en dörr, men fuck that för jag skriver inte om musik just nu utan en konsert. Och just under denna konserten ges allt. För instrumenten strular och ljudet är halvdant men Svenske Pete, hans band och framförallt publiken bara hoppar, dansar, svettar och skriker en timme i sträck.

Innan sista låten tystar Kristian ner alla och viskar med svettlugg i ögonen att han utmanar alla på att dansa. Publiken darrar likt tonårspojkar vars blommor just skall plockas när spänningen stegras, och när hans startsignal ljuder händer allt på en gång; bandet flippar, popkidsen hoppar sönder sig, och Kristian stagedivar och blir avsliten både jacka och tisha.

Han är alltså knäpp, helt körd – men på det jävligt feta viset.

Staden vaknar...

Jag är precis hemkommen till hotellet efter 2 timmars vandring i ett Borlänge på väg att vakna upp. Uteserveringarna fylls efter hand på med frukostsugna människor och solen skiner från en fantastiskt sommarblå himmel. Efter en lite trevande inledning igår så känns det här som dagen som kommer sätta ribban för hela festivalen. Själv ser jag mest fram emot Waterboys och Eldkvarn konserter (Ja, ja, det är lite gubbvarning, jag vet!) Titta för all del gärna förbi Groove-tältet, vi finns där under hela eftermiddagen. Vi ses!

Mando mando

avslutade nyligen mandosigneringen som var till belåtenhet, inte så mycket tårar och tumult som jag hade trott (hoppats???) men sjukt många rufsiga converseprydda damer och leenden och en del kärleksförklaringar. Muy bonito!

Han den nye skäggige fick en kondom och log pillemariskt när han stoppade den i kavajfickan, det var fint. Annat som lades fram var en gammal banan med skriften "sexy banana". Ja dessa kidz alltså.

Ryktas för övrigt att grabbzen har börjat spela in sitt nya album med en helomvändning till producent, jag är fett nyfiken.

Nu väntar ölen mig i groovy tältet, synes!

Brian Jonestown Massacre

Det var ett omständigt Brian Jonestown Massacre med dålig attityd som framträdde på Sticky Fingers i Göteborg i tisdags. Jag vet inte var jag hade förväntat mig den här kvällen förutom att jag var trött och mest ville att kvällen skulle ta slut. Det jag fick var ett gäng stollar som först och främst tog fem minuter på sig att mixtra med gud vet vad innan konserten drog igång och fortsättningsvis göra samma procedur mellan varje låt. Jag är ny på det här med massakern och kanske hade jag någon föraning om att de hade attitydproblem när jag hört talas som dokumentären som gjorts om dem och Dandy warhols. Inte nog med att ljudkillen fick några hårda ord från sångaren utan sångarens flickvän(tror jag) blev även iväg skickad från platsen efter att hon vart med och sjungt på en låt och ville vara med en stund till. När bandet väl spelade var det trots allt bra rock och att dessutom tamburinsnubben stod och vickade på sin rumpa hela konserten gjorde det hela till en ganska bra kväll i alla fall.

Nu väntar jag bara på att få se Roky Erickson och The Nomads på Peace & Loves största scen på lördag. Det kommer slå allt annat! Go Roky!

fred och kärlek

så var man äntligen på plats i borlänge och DAMN det bådar gott! Vädret är fett (ok, det är lite lame att snacka väder men det gör mig glad) och vi ska snart sätta upp groovy tältet (hehe) där mando kommer och signar snart. Lite farligt ty jag har alltid fetcrushat på Gustaf men ska försöka att ta mig i kragen då han uppenbarar sig.

Annars har man ju sprungit runt som ett litet solskensbarn, dalmål är ju den bästa dialekten nånsin och så är allt helt grönt och soligt (shit nu låter jag som värsta citybruden men det är iaf underbart) plus att frukostbuffén var så jävla gjuten.

På kändisfronten ganska lugnt. Gary drömde att Kleerup var sur på honom och ville slåss men det är nog det mesta hittils.

Återkommer.

Esbjörn Svensson R.I.P.

Jag sitter just och lyssnar igenom slutlåten Death and all his friends på Coldplays nya platta när jag via Expressen nås av beskedet att Esbjörn Svensson är död. Det känns till en början lite overkligt, jag menar han var ju inte ens gammal eller sjuk, och sen känns det mest bara tomt. Det känns tragiskt att en av vår tids största och mest inflytelserika svenska kompositörer och musiker skulle gå bort så ung. Jag tror aldrig att vi svenskar någonsin riktigt uppfattat hur pass stor och beundrad han var av jazzälskare runt om i Europa. Men i en sån här stund så går mina tankar till hans familj och vänner som inte bara mist en gudabenådad musiker utan också en pappa, man och vän. Själv kommer jag alltid minnas Esbjörn genom hans underbara musik. Vila i frid.

It ain't over 'til it's over

De sista tonerna från Poison har just ebbat ut och det är dags att sätta punkt för Sweden Rock 2008. Årets upplaga har varit en enda stor folkfest och artistuppbådet har bjudit på nånting för alla smaker. Solsken, bra musik och öl är en oslagbar kombination. Medan de andra festivalbesökarna tar skydd i sina tält och husvagnar så ska jag nu försöka slagga några timmar i baksätet på min bil. Morgondagens projekt blir att hitta nån sjö på hemvägen för ett morgondopp. Vi ses på Peace & Love! Puss // T

Lugnet innan stormen

Presskonferensen avlöpte väl och Poisons sångare Bret Michaels såg ut att vara i oförskämt bra skick. Nykter, pratglad och avslappnad. Det ska bli riktigt spännande att se vad Poison anno 2008 går för live på scenen.

Väntan...

Poisons presskonferens är redan framflyttad med över en timme och med tanke på bandets drogförflutna så kan man ju börja undra i vilken form de kommer vara ikväll. Men förhoppningsvis finns det en roligare förklaring. Tänkte kuta bort och kolla Triumphs spelning nu så länge...

Uppdatering...

Tillbaka på plats igen och sommarvärmen verkar ha tagit ut sin rätt på alla ölstinna besökare på festivalområdet. Själv tänker jag kila bort och kolla gamla Uriah Heep-bekantingarna Lawton/Hensley som lirar just nu. Sen väntar presskonferens med Poison, Triumphs comeback och slutligen Poisons konsert som sätter punkt för årets festival. Ses sen!

Let the fun begin!

Efter strul med försenade tåg, en stängd pressackrediteringsbod, utebliven internetanslutning m.m. så landade jag i går till slut på Sveriges största musikfestival. Som en hermelin bland katterna så hamnade denne lille popnörd helt plötsligt i ett hav av mer eller mindre tankade hårdrocksfanatiker. Det är väl synd att säga att jag smälte in, men fan vilken härlig stämning det är på festivalområdet. Här finns allt från 5-åringar till 60-åringar som alla har kärleken till hårdrocken gemensamt. Årets upplaga har ett av de starkaste startfälten någonsin och själv han jag med att se Saxon och Def Leppard i går kväll. Jag landade i sängen kvart över fem i morse efter att ha kört hem inatt för jobb på hemmaplan. Men i eftermiddag bär det av tillbaka igen och kvällen bjuder bl.a. på Poison och Blue Öyster Cult. För övrigt så hade även jag pojkrumsväggarna täckta med planscher på Twisted Sister, Kiss, Mötley Crüe och Marilyn Manson så detta är ren och skär nostalgi. Recensioner kommer senare i helgen. Gå ut och njut av solen och livet svenska folket! // We came here to rock!

Discoavgiften

En hälsning från DDR-Sverige:

Tack och adjö Broder Daniel!

Jag kan inte undgå att obsessa kring den sinnessjuka tragedi som drabbade Sverige och världen då Broder Daniels gitarrist tog sitt liv nyligen.
Jag kände inte Anders Göthberg personligen, men jag fattar att han antingen kände sig sjukt trängd in i ett hörn eller drabbades av fyllenoja så att enda alternativet som återstod var att hoppa från Västerbron. För vem vid sina sinnens fulla bruk skulle lämna sin fru och sitt lilla barn på det sättet? Det är ju helt sjukt!
Alltså, livet har, kanske likt helvetet, olika kretsar och vem är jag att döma någon annans handling utan att känna hans verklighet. Men att svika sina närmsta (och med det menar jag familj, kompisar och fans) är riktigt ruttet. Jag känner mig grymt besviken och jävligt tom. Allt blev ju plötsligt så meningslöst.
Om man ser bortom den personliga tragiken så har jag någonstans alltid känt på mig att Broder Daniel skulle återvända i all sin prakt, även om åren gått. Shoreline har länge varit min ringsignal och med Håkan och Hästpojken aktuella har diskussionerna om BD bara förstärkts.
Jag kan avundas den passion och energi som Anders och de andra i BD skapade och förmedlade, den hängivenhet detta ledde till bland fansen och styrkan i bandets övertygelse och bångstyrighet. Det kändes som de körde sitt eget race utan att ta hänsyn till något annat än musiken, vilket är väldigt ovanligt hos artister. Ja, eller någon människa överhuvudtaget. För vem kan se sig själv i spegeln och säga att man följt sitt kall till punkt och pricka, att man ägnat sig fullt ut åt sitt unika uppdrag?
Men kanske har detta ett pris. Nu är Broder Daniel som vi känner det historia, och Anders Göthberg bara ett bleknande minne för ett sinande antal fantaster och några närstående. Så jävla tragiskt. Och orättvist. Och onödigt. Vad mer kan man säga?

Kina 6

Jaha. Då var man hemma igen då efter en vecka i Kina.
Sista dagen var ett enda långt möte med olika personer ang. http://groove.9mv.com
Det kommer bli mycket intressant.

Måste samla ihop mig nu- Många intryck och mycket info som ska sorteras in i min skalle/ryggrad.

Hoppas att jag snart får åka tillbaka.

KIna 5

Har alldeles nyss avslutat mitt föredrag om vår website http://www.groove.9mv.com på kinesiska om svensk musik för närmare 100 personer i Guangzhou.
Två tonåringar kommer fram till mig efteråt och säger.
"You're soooo COOL!"
Ingen har någonsin sagt att jag är cool. Känner mig riktigt stolt just nu.
Drar ut på middag och ser Maia och Annika spela på Union Club senare ikväll.

Kina 4

Här sitter fyra svenska makthavare inom den svenska musikbranschen efter en trefvlig middag och tar sig en sängfösare. Från vänster Holger Carlsson, Dragan Bovac, Eric Hasselqvist och Johan Hargeby.

Vi är i Guangzhou. Imorgon fredag ska vi prata om svensk musiks föräfflighet inför folk från kinesiska kultrurministeriet och en svensk generalkonsul. Det ska bli skitkul. Senare på kvällen ser vi Maia Hirasawa och Hello Saferide.

Passar på att tipsa om ett bra kinesiskt band. www.myspace.com/carsickcars

Kina 3

Vi sitter och äter middag. Klockan är 02.30. Resturangen vi sitter på är öppen dygnet runt. Vår värd och guide sångaren Yang Haisong från det kinesiska bandet http://www.pk14.com berättar vad det är som kommer in på bordet. Peking anka, potatisklyftor i socker och kinesiskt risvin.

Tidigare på kvällen har vi sett Hello Saferide och Maia Hirasawa göra en grym spelning inför en hänförd publik. Efter spelningen skriver dom autografer och pratar med fans.

Senare idag flyger vi till Guangzho. Hoppas att vi ikväll går på en karaoke bar. Annika och Maia är rutinerade på den konsten. Ser fram emot att höra Annika göra Mackie kniven.

Kina 2

Jonas & Ester tar med mig ut på stan. Vi åker taxi, billigt billigt, till den gamla delen av staden. In bland gränderna till en underbar resturang.
Efter maten åkte vi vidare till coola baren www.2kollegas.com som ligger bredvid en drive-in bio och ser http://www.myspace.com/randomk2
En konsert som jag inte vet när den börjar för helt plötsligt så står det tre personer på scen och brakar på för fullt. Rätt bra dessutom.

Ikväll ser jag Maia och Annika spela. Efter giget skulle det visst bli en lång bar runda. Sånt gillar jag.

Kina 1

Sitter i lobbyn till SAS Radison Peking tillsammans med Färjestadsfanset Martina. Vi pratar om musikbranschen. Vi konstaterar att det är tonårstjejer som håller branschen vid liv. Utan denna ryggrad ingen Elvis, inget Beatles, inget Stones, ingen Michael Jackson, inget Backstreet Boys och framförallt inget Kent.
Så kom ihåg, en tonårstjej har alltid rätt.

Håkans nya cover

Håkan Hellströms nya singel För en lång lång tid är en cover av Tapeflys Canine Prey. Tapefly är Johan Forsman med fru. Jag intervjuade dem och skrev på Blågult guld i Groove #6 2006.

Här kan du läsa om Tapefly

Nostalgi på Mejeriet

Den 23:e mars gör Jakob Hellman en sällsynt spelning på Mejeriet i Lund.
Inträdet är gratis och förum eget material kommer han framföra Olle Adolphsons
låtar. Ta chansen att höra klassiker som "Hon har ett sätt", "Tårarna" och "Vara vänner" live...
http://www.youtube.com/watch?v=BxrK6xBOoRo

Från en hästpojke till en annan

That's all folks

Säga vad man vill om schlagerfolket men festa kan de i alla fall. Efter en underhållande kväll på Statt i Karlskrona med de flesta av Sveriges största linslusar på plats så tänkte jag nu tacka för mig. Fy fan vad roligt vi hade! God natt...

Favoriterna höll

Jag prickade i alla fall in rätt bidrag vidare. Lite överraskande för mig dock att Bengtzing gick direkt till final. För en gångs skull så slog förhandstipsen från tyckareliten in!
Nu väntar efterfesten. Tack för i afton!

Dans, dans, dans...

Dags för kaffepaus igen. Det här sega danspartiet ger mig ingenting. Och jag tror stora delar av Sverige känner likadant.

Och de lyckliga 5 är:

Nordman, Linda Bengtzing, Sibel, Perrelli, och Calaisa. Mina 4 är fortfarande med.
Framhåller dock att Niklas låt är bäst. Åttondeplatsen till trots!

Dags för röstning

Kul med lite klezmer ock skainfluenser i festivalen, men tyvärr Fronda det här räcker nog inte. Och allt annat än finalplats för Charlotte Perrelli vore väl en större sensation än Androlas finalmiss. Tycker dock fortfarande att Niklas låt är charmigast. Mitt tips: Charlotte och Sibel till final. Nordman och Bengtzing till Andra chansen.

Etno och ballader

Nordman kan bli en outsider, det lät bättre live än jag trott och melodin sätter sig i huvudet. Sibels ballad kommer kanske lite i skymundan av Sanna Nielsens, men röstmässigt så är hon enligt mitt tycke flera klasser bättre. Gåshud!

Halvvägs

Daniel Mitsogiannis vill så mycket, och visst är låten lite catchy, men sångrösten Daniel lille?
Linda Bengtzing gör en repris på sina tidigare bidrag, men frågan är om inte detta är hennes sämsta bidrag hittills. Hoping for something better to come...

Deltävling 4

Så var då det hela i gång och jag tycker Niklas gjorde ett helgjutet framträdande. Mycket Gessle och sommar över För många ord om kärlek. Har lite svårt att förstå storheten med Calaisa dock, passar på att fylla på kaffekoppen i väntan på nästa bidrag.

På plats till slut

Då var jag äntligen på plats i Melodifestivalens pressrum. Huvuddelen av folket här sitter med näsorna djupa i sina laptops och de övriga surrar om gårdagens efterfester och vilka som egentligen ska gå vidare till Andra chansen resp. direkt till Finalen. Själv så tror jag mest på kvartetten Charlotte Perrelli, Linda Bengtzing, Sibel och Nicke Guldtand. Där de två förstnämnda troligtvis borde ta sig vidare direkt till final. Fortsättning följer under kvällen...

Jag mötte Lassie

Igår träffade jag och delegat Landström - du vet, han som hittar på saker så att han nästan tror på det själv här nedanför - en man som av sina föräldrar kallades Eric Reed Boucher:



- My name is Jello Biafra, sa mannen i mitten. Sen frågade han var Hank von Helvete höll hus.
- You mean Hank from Hell, svarade jag.
- Oh, so that's what it means, sa Jello Biafra och log som om en pollet trillat ner.

by:Larms första kväll – en succé!

Utekvällen började på ruffa klubben Blå där Wildbirds & Peacedrums inte lyckades entusiasmera varken mig eller den avvaktande publiken med sin musikhögskolekonstiga musik. Stella Mwangi och DJ Harriet kändes också som en gäspning, och Lykke Li försökte också utan att nå ända fram i en knökfull lokal, så vi gick till en bar för att softa. Det visade sig att lokale gitarrplågaren och intensivt sjungande gutten Kenneth Ishak störde vår ro där vi försökte njuta av en billig (60 SEK) Ringnes.



Så vi vände tillbaka till Fabrikken där trion Looptroop Rockers röjde rejält och fick hjälp av Jason den lille – grymt!




Skönt att de är tillbaka med nytt material snart. Embee kompade fläckfritt bakom Promoe och Supreme, även på sina plasttrummor. En snabb promenad senare hittade vi oss själva i grottlokalen The Villa. Där spanns det dansmusik på 1200:orna av ingen mindre än DJ Hele Fittan. Redaktör-Johan försökte fråga den kvinnliga bartendern vem som DJ:ade för att få henne att säga detta roliga namn, men hon berättade hellre om vem som skulle köra i morgon kväll och nästa vecka. Johan gav sig inte och fick henne till slut att säga "Nu är det DJ Hele Fittan som spelar". Då skrockade vi i bästa Beavis och Butt-head-stil och beställde in tequila.



Efter en snabb sejour i VG-tältet vid 01.00-tiden gnällde jag över att jag inte ätit middag ännu men istället för att åtgärda detta bestämde vi oss för att ta hissen upp i sosseskrapan på Youngstorget. Diskjokke med band körde funkig musik, men utsikten över hela stan från den blåsiga uteplatsen var nog behållningen där. Det och alla trevliga människor. För Oslo är just trevligt.





På vägen hem hann vi dessutom slinka in på Oslos bästa rockbar, Mono, där barjockeyn skrev ner på en lapp vilken den grymma låten han spelade var: Precious Mountain med Quickspace.



Jag och finska Leena som vi träffat rockade till den medan Johan bara ville gå till innegården där alla rökare satt och stank ner luften – fastän han inte röker själv! Kanske beror det på Gammeldansken vi drack. Allt som allt som tydligt framgår – en riktig kanonkväll!